Sofie Hansson - utbytesstudent Kansas 2010/11

Jag kan ju börja med att säga att det här inlägget kommer inte glädja alla, men det är mina känslor och dem kan jag inte styra. Den senaste tiden har inte varit den bästa, och har gått igenom en del, som några av
er kanske redan vet. Jordyn, jag saknar dig och jag tänker på dig otrolig mycket, var stark <3

Många tror att det här året är en riktig "american dream" och att allt är som i en film och du själv är huvudrollen, men jag kan säga rakt ut att det är så mycket mer komplicerat än så. Jag menar.. livet här fortsätter ju som vanligt och oväntade saker händer när man minst anar det, alla bitar faller inte på plats direkt och sedan stannar där helt perfekt. Mycket kan gå snett och allt blir inte alltid som man tänkt sig. Jag är en stark tjej som klarar mycket på egen hand, och det vet jag. Men jag har dock haft många stunder då jag bara känt mig liten och svag, och legat i sängen och grinat. Tro bara inte att jag försöker få er att tycka synd om mig nu, för det är verkligen inte synd om mig, jag har allt. Jag har fått chansen att uppleva det här året, och jag har vänner och familj hemma i Sverige som stödjer mig och älskar mig för den jag är. Men att vara här har inte bara förbättrat mig och gjort mig starkare, det har också fått mig att inse hur mycket alla där hemma betyder för mig, och hur viktiga ni är för att göra mitt liv komplett. Det jag försöker säga är att detta är en dröm för mig och något jag alltid velat göra, men det är verkligen inte så enkelt som många verkar tro. Det är ungefär som att vara ute och springa otränad. I början flyter det på bra och man tänker ; " jomen det här går ju jättebra, inte alls jobbigt!!" , men sen stegvis blir det tyngre och tyngre och man kan knappt lyfta benen längre för att ta sig vidare. Och sen.. finns det två alternativ; att bara stanna och ge upp, eller fortsätta kämpa till slutet hur jobbigt det än kan kännas vissa stunder. Och jag har har bestämt mig.. jag ska fortsätta kämpa, för jag vet att jag kommer klara det här. Jag vill också tacka er som finns där för mig och stödjer mig när det känns jobbigt, hade aldrig klarat det utan er. :') avslutningsvis vill jag bara säga att jag är stolt över mig själv som tar mig an den här utmaningen helt på egen hand, och jag kommer defintivit ro det i land med huvudet högt och ett leende på läpparna.. :) <3